Mitt uttryckta förakt

Förra veckan var jag på utbildning där en diplomat berättade hur hon alltid ägnade sitt första halvår i ett nytt land åt att hata (sic!) landet.

Säger en utbildad diplomat hat och land i samma mening kan jag med gott samvete ägna ett blogginlägg åt att uttrycka ett, möjligen tillfälligt men ändock existerande, stockholmsförakt.

Jag hatar Stockholms central, platsen Gud glömde. Platsen där alla människor förvandlas till obetydliga beståndsdelar i ett obehagligt lämmeltåg man strategiskt måste planera sin utfart från flera 100 meter i förtid. 

Jag hatar Stockholms obefintliga snöröjning. Jag kan köpa att man inte plogar trottoarer i förorterna på morgonen. Jag kan köpa att man inte plogar trottoarer i innerstan på morgonen. Jag kan köpa att man inte plogar trottoarerna i förorterna på eftermiddagen. Men det här med att man inte plogar de mest centrala promenadstråken ens vid Rosenbad - va'ä're?! Påstod de inte att det här var en huvudstad?

Jag hatar Stockholmspriser. Det är en sallad i en plastburk. Sallad. Plastburk. Det är inte någon silversked till, det är inte någon gömd oxfilé i salladen, det är inga diamanter däri. Hur - hur - kan det kosta så mycket?

Jag hatar bussar. Jag säger "hej" när jag går på - jag ber dig inte busschauffören sälja sin själ till mig, jag hälsar på honom. Varför vill jag be om ursäkt efteråt?

Jag hatar stockholmska. Du låter som det jobbiga barnet som sitter i sandlådan men varken gillar sand eller lek.

Jag hatar mentaliteten. Du bor i en håla utanför Stockholm - det är inte att bo i en storstad. Du bor i mer håla än vad jag kommer från. Det är inte imponerande.

Jag hatar påståenden att de smarta skulle bo här. Nej, de smarta veckopendlar eventuellt hit. Bor. På. Annan. Ort. Det. Finns. Andra. Ställen. Utanför. Ert. Län. Tro. Mig.

Jag hatar inte era träd - jag bryr mig inte om dem! Jag vill inte ha nationell rapportering om dem!

Jag hatar era trummor. Om ni nu ska demonstrera emot kapitalismen, köp inte era masker på BR Leksaker - det är kapitalistiskt. D'oh!

Jag hatar riktnumret. Sedan när är det trevligt att definiera någon efter inledningar på telefonnummer? Har ni hört mig kalla mig 0321:are någon gång? Eller 046:are? Nej, det är för att det är fjantigt.

Jag hatar att jag varje morgon nynnar på Håkan Hellström - bara för att jag känner mig göteborgskt lurig då. Jag hatar att jag varje gång jag blir sur tänker att ha, låt de bara gå på, vi klarar oss nog ändå, jajajaja, låt de bara gå på, vi klarar oss nog ändå. Skitstad som får mig att bli mer göteborgare och skåning än vad jag är och någonsin kommer bli.

Mest av allt hatar jag att jag ändå gillar det.